Hälsa & Välmående,  Resetips

DET SOM VÅGORNA GÖMMER

Det såg vackert ut till en början, eller hur? Sedan förvandlades ”wow-känslan” till något slags förakt och en känsla av sorgsenhet… Är det inte så?

Mitt hjärta har alltid slagit för djuren och naturen. Det som är äkta, naturligt och rent. Jag har arbetat med människor och djur i hela mitt liv och nu på senare tid fått möjligheten att utbilda barn och vuxna om just detta. Vår natur och våra djur. Jag får möjlighet att stå framför våra kommande generationer och tala om vad det är vi människor gör mot livet på jorden. Och det skänker mig faktiskt en gnutta av hopp när jag ser hur endel ögon blir tårfyllda av det jag berättar. För då vet jag att det sker en förändring, en förbättring och förhoppningsvis sår det ett frö till en mer levande framtid. För oss alla.

Det är inte bara den ogenomtänkta nedskräpningen vi bidrar med. Den som blir av att sugröret råkat flyga ut soptunnan och försvinna med vinden. Eller barnens kvarglömda tuggummipaket på stranden. Det är också den medvetna nedskräpningen som bidrar till död för naturen. Medveten nedskräpning? Vad menar jag med det? Joo…

Det levde en gång en valross på en utav Sveriges djurparker. Arten är fridlyst och bevaras på djurparker för att vi människor förstör dess naturliga miljöer och dödar dom för deras betar. Inte nog med att valrossen behöver skyddas från människor i sin naturliga miljö, det slutade inte så lyckligt på djurparken heller.

Det var nämligen så att när djurskötarna inte såg kastade besökare in diverse skräp i valrossens inhägnad. Många människor gjorde detta under lång tid för att de blev roade av att se valrossen försöka äta plasten som den trodde var mat. Det hände så många gånger att valrossen en morgon hittades död. När man obducerade fann man flera kilo plast i magen.

Detta gjorde man när ingen såg. När ingen kunde säga ifrån, informera, lära om. Detta gjorde man på en plats som skulle vara fredad, en plats som skulle vara säker. Av nöje för sig själv.

Vi är en destruktiv art. Vi är de enda som strävar efter att leva ett så, för oss, onaturligt liv som möjligt. Vi omger oss med onaturlig omgivning i form av plast, betong, glas, asfalt och plåt. Vi hugger natur och bevarar den i små krukor istället för där den borde få växa. Vi ersätter det naturliga med syntet och frågar oss varför vi mår dåligt? Varför vi inte blir lyckliga på riktigt.

Jag vill tillbaka. Tillbaka till naturen där den lever som den borde. Det vilda, okontrollerade, friska och äkta. Börja berätta du också, börja med den här berättelsen så kanske ett par tårfyllda ögon kan bli de behövda ringarna på vattnet som naturen så desperat behöver.

Hjälp till du också: https://theoceancleanup.com/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *