• Hälsa & Välmående,  Resetips

    DET SOM VÅGORNA GÖMMER

    Det såg vackert ut till en början, eller hur? Sedan förvandlades ”wow-känslan” till något slags förakt och en känsla av sorgsenhet… Är det inte så?

    Mitt hjärta har alltid slagit för djuren och naturen. Det som är äkta, naturligt och rent. Jag har arbetat med människor och djur i hela mitt liv och nu på senare tid fått möjligheten att utbilda barn och vuxna om just detta. Vår natur och våra djur. Jag får möjlighet att stå framför våra kommande generationer och tala om vad det är vi människor gör mot livet på jorden. Och det skänker mig faktiskt en gnutta av hopp när jag ser hur endel ögon blir tårfyllda av det jag berättar. För då vet jag att det sker en förändring, en förbättring och förhoppningsvis sår det ett frö till en mer levande framtid. För oss alla.

    Det är inte bara den ogenomtänkta nedskräpningen vi bidrar med. Den som blir av att sugröret råkat flyga ut soptunnan och försvinna med vinden. Eller barnens kvarglömda tuggummipaket på stranden. Det är också den medvetna nedskräpningen som bidrar till död för naturen. Medveten nedskräpning? Vad menar jag med det? Joo…

    Det levde en gång en valross på en utav Sveriges djurparker. Arten är fridlyst och bevaras på djurparker för att vi människor förstör dess naturliga miljöer och dödar dom för deras betar. Inte nog med att valrossen behöver skyddas från människor i sin naturliga miljö, det slutade inte så lyckligt på djurparken heller.

    Det var nämligen så att när djurskötarna inte såg kastade besökare in diverse skräp i valrossens inhägnad. Många människor gjorde detta under lång tid för att de blev roade av att se valrossen försöka äta plasten som den trodde var mat. Det hände så många gånger att valrossen en morgon hittades död. När man obducerade fann man flera kilo plast i magen.

    Detta gjorde man när ingen såg. När ingen kunde säga ifrån, informera, lära om. Detta gjorde man på en plats som skulle vara fredad, en plats som skulle vara säker. Av nöje för sig själv.

    Vi är en destruktiv art. Vi är de enda som strävar efter att leva ett så, för oss, onaturligt liv som möjligt. Vi omger oss med onaturlig omgivning i form av plast, betong, glas, asfalt och plåt. Vi hugger natur och bevarar den i små krukor istället för där den borde få växa. Vi ersätter det naturliga med syntet och frågar oss varför vi mår dåligt? Varför vi inte blir lyckliga på riktigt.

    Jag vill tillbaka. Tillbaka till naturen där den lever som den borde. Det vilda, okontrollerade, friska och äkta. Börja berätta du också, börja med den här berättelsen så kanske ett par tårfyllda ögon kan bli de behövda ringarna på vattnet som naturen så desperat behöver.

    Hjälp till du också: https://theoceancleanup.com/

  • Asien,  Hälsa & Välmående

    PUERTO GALERA, FILIPPINERNA – ”OM JORDEN GÅR UNDER NU DÖR JAG LYCKLIG”

    Det var en tidig förmiddag den 21 december år 2012. Jag satt på en vit, kilometerlång sandstrand i Puerto Galera, Filippinerna och begravde tårna i sanden. Lite längre bort lastade några män i fiskenät i en roddbåt för att säkra dagens fångst. Solen sken och havet var lugnt.
    I flera veckor hade tidningar och nyhetskanaler över hela världen rapporterat om denna dag. Dagen då Mayakalendern tog slut och jorden skulle gå under.

    Jag minns att jag satt där, såg ut över havet och tänkte för mig själv
    ”Om jorden går under nu så dör jag lycklig”. Jag befann mig då precis där jag trivs allra bäst. Bland palmer, varm sand och på mitt livs äventyr på andra sidan jorden.

    Trots all fattigdom och elände så fanns där ett lugn hos folket.
    En tyst överenskommelse om att ”Äh, det löser sig, vi tar det imorgon”
    Man levde för dagen, tog den precis som den kom. Det fanns inga planer på någon morgondag förens solen gått ner.

    Det har passerat många år sedan den dagen. Ändå har jag alltid längtat efter den igen.
    Inte nödvändigtvis den stranden eller just de vågorna utan nya platser att känna samma känsla för. Ren lycka.

    Jag har alltid velat leva så. I enkelhet, nära vågor och värme. Men hur skapar man en sådan tillvaro när hela ens liv går ut på fulltids arbete i en stad full av stressade människor? I ett land som täcks med kyla och is i mer än 6 månader om året. I en vardag av arbete, städning och sömn.
    Igen och igen…

    Det är läskigt att planera om. Göra om och göra rätt för sig själv även om det inte är logiskt för någon annan. Att säga upp sig, boka flygbiljett och ta ytterligare ett steg i rätt riktning. Sin egen riktning.
    Nu är det gjort. Den 13e december blir början på något nytt. Och jag längtar.